Alice

Jag vet inte vad som hände, plötsligt kom dom bara. Mina tårar som jag så länge gått och hållit på och som inte har velat komma fram. Äntligen, men klumpen är fortfarande kvar. Det finns mer men jag är glad att jag äntligen fick lite ur mig. Jag minns inte sist jag fick gråta ut. När jag känner att tårar är på väg blir jag arg istället. Jag kan helt enkelt inte bara slappna av och bara låta det onda får komma ut. Jag klara inte ens att visa mig svag för mig själv. Men nu gick det för en stund att vara sårbar, för mig själv. Det var en konstig händelse som utlöste det hela, eller kanske egentligen inte.

Efter jobbet åkte jag till mitt ex på hans jobb för att få byta till vinterdäck. Det har snart gått ett år sen jag valde att lämna honom. Det känns bra att vi kan vara vänner men samtidigt så blir jag så arg att han var en sån skit för det han visar nu som min vän vad det jag föll för.. Det är inte många som kan beröra mig riktigt så jag verkligen kan släppa fram mina känslor men det kunde jag med han. Jag fick för det mesta känna mig som en prinsessa och det trivs jag med. Att känna mig trygg. I alla fall, när däcken var bytta och jag skulle åka så kände jag mig helt plötslig tom inom mig. Jag började att slappna av och där kom tårarna. Jag kan egentligen inte säga vad jag var så ledsen över. Jag har kämpat emot mig själv och mina känslor så länge så det måste ha varit förlorade tårar. Samtidigt som det känns bra så vill jag samtidigt bara ge upp när det blir så här. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt?? Är det värt att må så här dåligt och leva vidare? Något ska jag lära mig av all den här skiten men det är svårt att se något ljust med det hela just nu. Jag vet att jag inte får eller kommer att lämna det här livet på många många år så det är bara att acceptera. Det finns ingen enkel utväg. Önskar bara att jag ibland kunde få lite mer tydliga tecken över vilka vägar jag ska välja att gå..

Jag får ofta panikångest, mycket för att jag inte känner att jag orkar eller hinner göra allt jag borde. Jag försöker få lite rutiner i mitt liv men det går inte bra alls. Jag klarar det inte så länge jag jobbar så oregelbundet som jag gör nu men det är inget jag kan göra åt. Jag är bara glad och tacksam nu att jag har ett jobb som jag trivs med. Min psykolog har i snart ett års tid velat att jag skulle sjukskriva mig men bara tanken på att vara hemma ger mig så sjukt mycket panikångest att det pratar vi inte mer om. Jag säger bara nej om det kommer på tal, sen är den saken slutdiskuterad.

Något jag inte har förstått tidigare är att jag har en viss typ av ätstörning. Jag har svårt att äta normalt hela tiden. Jag är rädd för att äta allt som är onyttigt, samtidigt som jag kan en hel dag leva på onyttigheter. Jag kan låta bli att äta och jag kan äta hur mycket som helst då jag inte fått i mig tillräckligt på länge. Jag började förstå att det var ett problem när dom på jobbet började påpeka hur mager jag var. Inget som jag såg. Jag tycket att jag såg grov ut i spegeln. Egentligen inte tjock men ändå inte smal. Jag har nog en rätt så vriden bild av hur jag ser ut. Även om jag har gått upp lite nu så känner jag mig nästan för grov igen medan andra tycker jag fortfarande kan gå upp ett par kilo. Dom har säkert rätt men då måste jag sluta titta mig i spegeln och väga mig. Det kan bli svårt...